Jag säger emot mig själv, jag vet. Men just den här grejen måste jag få släppa lite grann. Häromdagen säger en kompis så här, "du vet inte hur det är att bli sviken och stå ensam, så säg aldrig att du förstår!"
Jag vet mycket väl hur det är gång på gång bli sviken på alla möjliga sätt.
Men ett av mina värsta år var i fjol. Jag har förlorat dom som betyde allt för mig, till viss del får jag skylla mig själv för. Men mycket av detta beror på skitsnack, svek och hat. Något som jag aldrig skulle hända. Jag har dock slutat gråta över det, mest för att det inte finns några tårar kvar att gråta. Och det här blir nog den första och sista gången som jag erkänner att jag har blivit besegrad/slagen. Jag har spelat spelet så länge, men för första gången har människorna runt omkring mig lyckats knäcka mig totalt. Dom spelade ut mig, i mitt eget spel. Karma is a bitch sometimes. 
Jag önskar dock att några av dom kunde se mig i ögonen, då skulle dom förstå. Dom skulle veta. Bara för att dom har besegrat mig den här gången, så betyder inte det att kriget är över. Jag vet när kriget är över, och den dagen är min värld och allt jag tror på borta. Då har vi blivit utspelade. För gott. Och det kommer jag inte tillåta, för då har jag ingenting att leva för. Den dagen dör jag.
Jag är inte en elak människa, men jag kan bli. Jag kan spela ett mer vågat spel, men då finns risken att jag avslöjar vem jag egentligen är. Då river jag muren som skyddar mig.
Även fast jag har förlorat dessa människor, så kanske det var lika bra. För jag vet vem jag är, jag vet vad jag tror på. Och jag vet vad jag kan ställa till med.
Men för att komma till det jag började skriva om, jag vet hur det är att bli sviken. Men ensam kommer jag aldrig vara. I min värld finns det ingenting som heter ensam. Jag krigar själv, men har alltid några bakom mig.  
Min största önskan är att kunna få berätta allt, allt som sker i min hjärna, hjärta och värld. Men jag måste hitta den person som klarar av att höra, förstå, och inte döma.