Känslan av att inte ha någon kontroll... Den är förjävlig. Vet inte riktigt vart livet är på väg, vilka beslut som är dom rätta. Jag vet inte ens om mina drömmar och mål är rätt längre.
Jag har påbörjat en ansökan om studier, något som jag tror att jag vill. Fast jag vet inte. Ska jag våga slänga mig ut i den världen?
Ska jag våga åka till den där staden, staden som jag älskar. Men kan jag bo där, vill jag bo där? De kan vara värt att testa.. Eller? Är jag bara så blåögd, som tror att allt är värt en chans?
Och sen har vi den här killen, killen med stort K. Han får mig nästan att glömma den person jag älskar allra mest, eller just idag älskar jag han inte speciellt mycket, men jag har gjort de, och kommer nog alltid att göra det också. På nåt vis. Han får mig att glömma, känna hopp, ge mig visioner om hur framtiden kan bli. Ständiga drömmar och pirr i magen.. Varför i hela helvetet ska de vara så besvärligt att ta ett beslut. Alla jag känner hoppar från förhållande till förhållande. Varför kan/får inte jag göra det? Är jag för ful för de? Jag har sett/träffat fulare människor än mig, och dom är kär och lycklig. Nåt konstigt är det i alla fall.
Jag vill ha ett seriöst förhållande, pronto.
Jag fyller 25 till veckan, och jag har ingen ordning på livet. Ingenting är som de ska, eller bör vara.
Pinsamt, i know. Innan året är slut ska saker och ting se bättre och stabilare ut.
Kanske är jag riktigt kär i killen med K, kanske är jag på väg att flytta, kanske ska jag plugga de där jag söker, kanske kanske. Jävla kanske, hatar det ordet. Ändå använder jag de typ 500 gånger per dag.
Usch va hjärnan och tankar skenar iväg när man jobbar natt. Lika bra att sluta skriva, innan jag skriver nåt dumt, som skapar ännu fler bekymmer.
Puss på er.
Och extra många pussar till killen med K.