Jag hittar tydligen bara skitstövlar.
Trodde verkligen på det här, jag trodde på det som fan. Men det är väl kanske så att det inte är meningen att jag ska vara lycklig, att jag inte ska ha någon som älskar mig. Jag får nog alltid vara ensam.
Jag blir nästan mest arg på mig själv, varför ska jag alltid börja känna efter, varför kan jag inte bara vara iskall?!
Undra om han ens kommer sakna mig?
Om det han sa, fanns det nån sanning i det? Eller va de bara nåt han sa för att göra mig glad?

Kanske lika bra att fullfölja mina planer ändå, det är ingen i Sverige som vill ha mig. Har bott överallt och ingenstans, och alla väljer att slänga bort mig.
Sorry morsan, det lär nog inte bli några barnbarn från mitt håll.
Kanske lika bra att operationen går åt pipsvängen också, allt känns så ovärt just nu.