I always needed time on my own.. But now when your gone, i miss you. Can we make it okay again?

Jag vet inte hur mycket jag ska säga, hur mycket jag ska offra. Jag vill bara hitta ett svar. Ska det vara så svårt?
Jag vill att allt ska bli som förut, tror jag i alla fall..
Som vanligt vet jag inte vilket val som är rätt. Visst just nu är jag på ett piss humör, men jag menar, det måste väl ändå finnas ett slut? Eller?
Jag har åter igen fått panik över mitt jobb. Vill jag verkligen jobba med det här? Är det mitt kall? Kan jag, eller inbillar jag mig bara?
Men vad skulle jag annars göra? Jobba i kassan på Ica?! I dont think so!
Åhh varför ska det vara så svårt? Kan ingen göra det här valet åt mig?!
Ska jag ge det en chans till? Och satsa helhjärtat?

Och den här jävla kärleken! Funderar starkt på att lägga ner det här projektet. Det verkar inte spela någon roll vad jag gör,på något finurligt sätt lyckas jag alltid såra någon, eller så är det jag som har svårt att gå vidare och förlåta.
Vill fortfarande att det ska vara som förut.. Men jag har faktiskt börjat inse att det aldrig blir så. Förbannat. Där rök ännu en dröm/mål. Man kanske skulle ha gått sin väg innan det blev för mycket, innan kärleken blev hat.
Nu står jag här själv, med en massa hat och tankar, och Du gör samma sak. Väldigt dumt, men det är alltid lätt att vara efterklok.
Ännu en dum sak man gör: Vad ger det att jag raderar ditt nummer? Jag kan det ändå utantill. Man kanske ska radera hårdisken, det vill säga, hjärnan.. Hmm funderar stark på att operera bort hjärnan. Vad ska man ha den till egentligen?! Den skapar bara en massa problem.
Tillbaka till verkligenheten, eller verklighet och verklighet. Förutom jobbet och kärleken rullar allt på som vanligt. Hahaha, vilket betyder att det inte är så mycket som rullar på. Hahaha. Fy faan va skoj!
Ha en trevlig måndag kväll, jag tror att jag drar täcket över huvudet nu.
Puss heej!