Jag vet att man inte ska tänka på det som har varit. Man ska se framåt, men det är inte alltid så lätt.
Årsdagen kommer med stora steg.. Mardrömmarna börjar komma tillbaka. Var och varann natt ligger jag och skakar av panik och rädsla. Paniken och rädslan finns fortfarande kvar.
Och den enda som kan hjälpa mig är mig själv. Min psykolog säger att allt sitter i hjärnan. Det är visserligen sant.
Men jag önskar att jag slapp att få panik varje gång jag hör ett pipande ljud, varje gång jag känner röklukt, varje gång jag hör sirener. Och det finns en låt som jag inte längre kan lyssna på. För mycket smärta. För mycket hat. För mycket sorg.
Jag undrar hur allt skulle ha varit om saker och ting hade gått annorlunda. Nätter som denna önskar jag att det hade gått på ett annat sätt. Men det värsta är att inte folk förstår. Mina föräldrar förstår i alla fall.. Men dom är för långt bort nu, för långt bort för att kunna hjälpa..
Det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag vill säga. Ingen har tid att lyssna eller förstå.
Nu vill jag bara ha ett slut på det här..
Varför vaknade jag? Varför flyttade jag dit? Varför skaffade jag Pontus? Inget ont om han, han är mitt allt. Den enda som jag vill ha vid min sida för alltid.
Han räddade mitt liv, kommer jag att kunna rädda hans?

Jag gör allt för att glömma.
Glömma det som hände.
Måste rädda mig själv från det här.
Som vanligt står jag och väljer mellan två vägar.
Men det spelar ingen roll vilken jag tar, allt kommer att krypa fram igen.
All smärta. All sorg. Allt hat.

Ge mig nya krafter. Ge mig inte mer skit. Ge mig ett liv istället. Ett någorlunda bra liv.
Jag vill ha den där lyckan som dom flesta har. Jag vill ha ett liv. Ett liv utan sorg.
Hjulet kommer att snurra, och snurra. Ge mig kraft att stanna det, bara för nån vecka eller så.. Så jag kan vila.
I frid

.