Hur kan man känna sig ensam, fast man ändå inte är ensam? Jag har haft folk här ikväll, så jag har inte varit ensam.. Men på nåt knepigt vänster, känner jag mig ensammare än någonsin. Och jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Kanske har jag för många tankar i skallen. Kanske har jag för mycket ovanliga känslor?
Eller är det min sorg som spelar mig ett spratt? Är jag kanske bara lycklig, fast tror att jag är ensam?
Jag måste nog säga att jag har spöken i maskineriet... Fan. Jag vet att jag är glad. Jag vet att jag är ledsen. Jag vet att jag är besviken. Jag vet att jag är förvirrad. Jag vet att jag är arg. Jag vet vad jag är, men den stora frågan är, vad är jag inte?
Jävla skit. Ännu en kväll har blivit bortslängd på dumma och sjuka tankar. Fan va less jag blir.
Nej jag är inte bitter. Jag är bara jag, lite snurrigare än vanligt bara.
Jag ska för övrigt börja dissa folk som dissar mig. Ni lär ju märka om ni blir dissad.
Måste även tillägga att jag vet inte alls.. ingenting för att vara riktigt ärlig. Det kanske löser sig, men jag är van att det går åt pipsvängen. Så jag förväntar mig inget. Förvisso förväntar jag mig aldrig något.. skönt, fast ändå lite surt.
Ha en förbannat bra jävla natt. Jag ska fortsätta sura i mörkret!