Jag är slut. Mest på grund av dålig sömn och jobbiga tankar. Jag har märkt att jag har folk runt omkring mig som bryr sig. Som jag skrev igår, så ville jag ju ha det. Men nu blir det mest bara jobbigt. Speciellt när folk som jag knappt känner mig, börjar bry sig. Det gör mig bara irriterad.
Jag vet att det finns ett ljus, en väg som jag kan fortsätta vandra på. Ge mig bara lite tid, låt mig få ta den tid som behövs. Tjata inte på mig. Prata inte om det här. Vill jag prata om det, säger jag till.

Mina ögon är blå, men inte oskyldigt blå.
Jag har ett hjärta, i form av en sten.
Jag kan le, men jag vill inte.
Jag kan älska, men inte på riktigt.
Livet är svart eller vitt.
Och drömmar är till för att krossas.
Jag är unik, på mitt eget sätt.