Fem år har snart gått. Och jag kan fortfarande inte förstå. Jag vill nog inte inse att du aldrig kommer tillbaka.. Det  är dig jag behöver just nu..



Jag hatar dom här kvällarna, när jag är helt själv med mina tankar. Det är då det kommer.. All sorg, all smärta..
Varför blev det så fel?
Gjorde jag fel?
Jag skulle göra vad som helst för att få höra ditt skratt igen.. Njuta av livet, på riktigt. När du försvann.. Dog min själ.. jag vandrar omkring i ett skal. Ett skal av hat och sorg. Här inne är jag åtminstonde lite trygg.
Jag vet inte om jag ska fortsätta framåt, eller om jag ska svänga... Det är bara du som kan ge mig det svaret.. Och det kommer jag aldrig få höra.
Men jag hoppas att du mår bra, att du har hittat hem. Jag kommer inte att hitta min väg hem. Inte utan dig. Men jag vet att det kommer vara du & jag i framtiden. Det är det jag lever för. Konstigt nog.

Sov gott min vän.
Du finns alltid i mitt hjärta.
Det spelar ingen roll vad dom säger.

I need time to cry. I need time to find my way home.
I need you..
/ Lexi