Jag har byggt en mur, runt mig själv. En mur som skyddar mig. En mur som gör att jag verkar tuff, kall och hård.
M har börjat riva den muren.. Jag kan inte vara kall och hård när jag pratar med han.
Varför jag har en mur?
Den skyddar mig ifrån att bli sårad och trampad på. Mitt hjärta klarar inte av att gå i tusen bitar igen.
Jag skulle inte ens önska min värsta fiende det. Och på tal om fiende.. Jag börjar glömma, och ska till och med säga så här: Lycka till med allt. Jag hoppas att allt kommer gå bra för dig!
Nu chockade jag mig själv, big times. Ett tecken på att den snälla tjejen börjar komma fram igen kanske?
Tjejen som är pappas prinsessa och ängel?
Tjejen som det går bra för?
Det återstår att se.