Just like twins
So in sync
The same energy

Läste en kompis blogg häromdagen.. Där skrev hon att kompisar "försvinner". Har funderat lite på det faktiskt. Och det är sant.. Tråkigt nog. Dom man trodde att man skulle umgås med resten av sitt liv är bortblåsta, man har bara några minnen kvar.. Jag känner att jag har tappat alldeles för många, visst, jag kan ju höra av mig, det har jag även gjort. Men dom kanske bara såg mig som den roliga tjejen, för stunden liksom. Några av dom som jag har tappat, får jag skylla mig själv. Men jag ansér att en riktigt kompis stannar i vått och torrt. Den som finns där, när man verkligen behöver den.
Den som peppar, får en att skratta, den som får en att må bra helt enkelt. Jag är nog den sista som ska klaga egentligen.. Jag vet att jag har helt otroliga vänner, som jag aldrig skulle vilja byta ut. Men ändå har jag ett tomrum, som jag inte vet hur jag ska fylla igen.. Fast, alla kanske känner så?
Man kanske ska vara glad och nöjd över dom få guldklimpar man har?
Och sedan har jag funderat och funderat..Hur ska jag kunna umgås och vara glad med en viss person när han kommer hem? Visserligen sa vi hej då som kompisar. Men jag vet att jag svek han. Träffade även på hans mamma för någon vecka sen, och hon sa att hon inte kunde förstå att jag kunde vara så dum. Inte jag heller.. Fast jag är ändå nöjd över mitt beslut. Vi tog fram varandras dåliga sidor.. Det är inte värt det. Nu i efterhand var jag dum från första början, hur kunde jag gå med på att offra så mycket??
Jag mår ju bättre utan han, och han bättre utan mig.. Så varför fastnar såna här grejer på hjärnan?
Varför kan man inte gå vidare?
Och jag måste erkänna att jag har tänkt och funderat på om vi kan börja om från början. Men sen har jag vaknat upp till verkligenhet.. Det finns inget hopp, ingenting som kan få det att funka.
Det ska jag nog vara glad över..
För det finns en annan någon... Som jag tror skulle vara helt underbar.
Kickstart my heart!