Igår pratade jag med en av världens bästa personer.. en som alltid lyssnar. Förstår och hjälper.
Han betyder allt för mig.. Han vill jag aldrig tappa. Shit, börjar typ gråta. Jag skulle kunna göra vad som helst för han, jag fattar inte att han orkar ta emot all skit som jag slänger på han. Han ska få alla stjärnor i himlen av mig.

Mitt största problem just nu, är jag inte inte kan förstå.. Varför? Vad har jag gjort? Känner mig så jävla sviken, så bortglömd. Trodde faktiskt att vi var bättre kompisar än så. Men det kanske bara var från min sida? Jag önskar att ni kunde ge mig ett svar.. så jag kan gå vidare. Jag börjar bli less, riktigt jävla less. Jag kanske bara ska glömma den här tiden? Låtsats som att den aldrig hände.. Är det så ni vill ha det, fine! Men jag tycker att det är taskigt, har  ställt upp som fan. För att sedan bli bortglömd.. Men det kanske är min mening i livet.. att bli bortglömd.

Jag ska aldrig bli kär, det går bara åt helvete.. Jag ska aldrig skaffa tjejkompisar, dom är bara grym och bitchiga.
Vilket jävla liv.