Ett kapitel där jag är sårbar, där jag är en människa. Ett kapitel med hemska mardrömmar. 
 En del av min självbiografi.
Men tro inte att ni känner mig efter det här, tro inte att jag söker uppmärksamhet eller tröst.
Jag vill bara att ni ska sluta anklaga, och döma mig.



Efter drygt ett halvår gav jag upp. Jag ringde till min chef och sa precis hur jag kände. Jag fick ett bra avslut, och jag visste att jag hade gjort rätt. Flyttade hem, och njöt av sommaren. Jag skulle börja jobba på ett nytt ställe i augusti och skulle få min lägenhet då med. Jag var nöjd, när sensommaren kom började jag jobba igen. Jag trivdes jätte bra. Min lägenhet var underbar. Jag frågade min hyresvärd om jag kunde få måla om lite i lägenheten. Vilket var helt okej. Jag minns en kväll, jag satt och bollade idéer med min kompis hur jag skulle kunna göra med färger och så. Till slut kom vi fram till en bra lösning. Jag satt och ritade och bläddrade i Ikea katalogen. Jag visste precis hur jag ville att det skulle se ut. Jag kom på att det kanske skulle vara bra att äta middag innan det blev alldeles för sent, så jag sprang iväg till Hemköp och handlade lite. I trapphuset träffade jag en granne som jag hejade på lite snabbt innan jag smet in till mig. Jag fixade i ordning maten snabbt, sen gick jag och la mig relativt tidigt. Vaknade med ett ryck den natten, jag vaknade att min katt stod på mig och skrek. Jag kände rökdoften på en gång, kunde inte se någonting, för det vara ett tjockt lager med rök i lägenheten. Jag kom upp på benen snabbt, skyndade mig ut till köket och muttrade för mig själv att jag var så dum som glömde att stänga av spisen. När jag väl kom fram till köket och insåg att spisen var iskall och att lamporna inte funkade, fick jag panik. Jag kunde knappt se någonting på grund av röken. Jag sprang till ytterdörren, brände mig på handen, slet upp dörren och såg att grannens lägenhet mittemot och trapphuset var övertänt. Slängde igen dörren och sprang till vardagsrumsfönstret. På gatan såg jag en massa människor och brandkåren. Slet upp fönstret så jag kunde andas. Skrek och vinkade efter hjälp, men ingen såg eller hörde mig. Min första tanke var att ringa till min pappa, jag slog deras hemnummer, men fick inget svar. Ringde snabbt upp igen, men fick inget svar den gången heller.  Så jag satte mig i soffan. Funderade på om jag skulle ta min katt och hoppa ut genom fönstret. Men insåg att skulle jag släppa ner han före så kunde han dö. Och skulle jag hoppa, kunde jag förmodligen dö också. Då tänkte jag att jag skulle ringa min pappa en gång till. Och skulle han inte svara, så då skulle jag sitta kvar i soffan. Då skulle min tid vara över. Jag tog upp telefonen, och ringde en sista gång, skulle precis lägga på när min pappa svarade. Jag kommer inte ihåg vad jag sa till honom, men tydligen ska jag ha skrikit att min förbannade granne skulle få betala alla mina saker. Och jag sa att det brann överallt, och att jag inte kommer ut. Min pappa sa att han skulle komma och hjälpa. Därefter gav han telefonen till min mamma. Min mamma sa att jag skulle ringa till larmcentralen och säga att jag fortfarande var kvar i huset. Men jag hade svarat att jag inte visste numret dit. Till svar sa min mamma att hon skulle lägga på och ringa till dom. Sedan skulle hon ringa upp mig igen. Jag vet att jag var förbannad. Kunde inte hitta min katt någonstans. Och jag vägrade lämna honom där. Mamma sa att jag skulle klä på mig, stoppa min katt i kattburen. Jag skulle snart få hjälp att komma ut. Jag kom ihåg att jag slet på mig det första bästa som jag kunde hitta. Strax därefter hittade jag min katt i köksfönstret. Jag stoppade in han i kattburen. Då kände jag att jag knappt kunde andas. Och att jag inte såg nåt, det sved i ögonen, tror att det både var tårar och röken. Min mamma försökte lugna mig, och efter några minuter, kom en rökdykare och hjälpte oss ut. Dom hade varit tvungen att släcka i trapphuset innan jag kunde få hjälp ut. Hela hyreshuset hade brunnit. Det var bara min lägenhet som hade klarat sig. Ändå började det brinna i lägenheten som var under min. Fick komma in i en ambulans så fort jag kom ut. Där fick jag en syrgasmask. Min pappa kom ganska direkt efter att jag hade fått komma ut. Därefter fick jag åka till sjukhuset, min telefon ringde hela tiden. Bland annat ringde Aftonbladet. Efter att jag hade pratat med dom, så stängde jag av telefonen. Skulle göra en massa tester och få mer syrgas. Jag kommer aldrig att glömma min pappas min när han kom in i sjukhussalen. Hans min, och ansikte var helt förstörd. Han såg ut att vara nära döden. ­Det var då jag insåg hur nära det egentligen hade varit. Jag kommer inte ihåg något mer av natten. Dagen efter blev jag utskriven, journalisterna jagade mig hela tiden. Jag orkade inte bry mig. Satt i mina föräldrars soffa, och tänkte. Jag hade tappat allt. Jag ägde en tröja, ett par byxor, telefon och kattunge. Efter några timmar ringde lokaltidnings journalist hem till oss. Dom ville veta vad som hade hänt och hur jag mådde. Dom kom, tog en massa kort, pratade. Jag satt i en egen värld. Dom hyllade min katt, han fick heta hjälte. Det var han visserligen också. Jag fick veta att branden var anlagd. Grannen under hade tänt på. Ingen vet varför. Jag undrar om jag någonsin kommer få ett svar. Denna gång hade jag turen med mig. Alla lägenheter brann, förutom min. Och min låg i mitten, och branden började under mig. Jag måste ha haft någon ängel som skyddade mig. Det kanske inte var min tur att gå vidare helt enkelt. Än idag sörjer jag mina saker, visst det är odödliga ting. Men det var saker som betydde nåt för mig. Saker som min mormor och morfar hade haft. Saker som jag aldrig någonsin kan köpa igen.  Jag har försökt att lämna den historia bakom mig, men det går tungt..