Hade ett litet samtal med en väldigt nära vän i natt. Och denna person fick mig att inse att det kommer lösa sig. Att på något finurligt sätt kan jag vinna det här "kriget" och det känns underbart. Jag förstår inte själv varför jag har varit osäker, för jag vet att om jag vill så klarar jag allt. Ego, jag vet. Men det är jag.
Så nu kan man nog säga att part ll snart är över.
Men jag har fortfarande det jobbigaste kvar, den del som får mig att gråta, skratta. Den del som gör mig lycklig, men samtidigt så förbannat olycklig. Ibland önskar jag att det hade kunnat vara annorlunda, jag kanske inte hade varit i den här situationen då. 

Jag vet vart jag hör hemma, jag vet vart min väg går. Jag har lovat mig själv att aldrig bli krossad igen. Jag har lovat att aldrig förstöra. Jag faller, och fortsätter falla, mot ett djup. Jag kommer blunda, och fortsätta falla..