Ego.
Jag kan inte sluta älska det ordet. Ego. Ego tid. Ego stund. Love it!

Alla säger att ingen är ovärdelig som människa, att det alltid finns någon som kan ens på plats, på ett eller annat sätt.
Men jag vill, jag vill helt enkelt vara bäst, vara den som säger " va var det jag sa" . Jag vill vara den personen som ingen klarar sig utan, av olika anledningar. Visst, det lär nog aldrig hända. Men jag ska försöka att bli ihågkommen. På ett eller annat sätt.
Ni vet, vara så där unik.
I och för sig är alla unika på olika sätt. Men jag vill vara Unik. På riktigt.
Men, där kom det också, det stora ordet men, livet från mina ögon sett, är svart eller vitt.
Och när det gäller mig, så antingen hatar eller älskar man mig. Det finns inget mellanläge liksom. Inte för att jag bryr mig egentligen. Det är bara principen jag tänker på nu. Alltså är jag också svart eller vit.
Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, har bara funderat på det här några dagar.
Men grejen är den, att jag vet vad jag förtjänar. Och jag vet vad jag inte förtjänar.
Och plus listan är faktiskt längre än minus sidan numera. Varför slutar det mesta ändå i kaos och strul? När det egentligen inte ska vara så. Är jag en person som har kass karma, eller är det helt enkelt min lott här i livet att aldrig få bli så där nöjd? Nöjd på riktigt alltså.
Jag vet att jag kämpar och kämpar. Och jag har lärt mig en jäkla massa saker under dom senaste åren. Jag gör inte om dom misstag som jag en gång har gjort. Men varför blir det ändå bara fel?
Det är nåt som inte stämmer riktigt. Det måste finnas någon hemlig pakt eller så.
Jag har sagt förlåt en massa gånger tidigare. Det kanske är för sent, men jag får i alla fall lite bättre samvete.
Jag vet att jag har förstört,krossat,sårat och bara varit jäkligt elak.
Nu säger jag förlåt, en sista gång.. I hopp om att det kanske ska gå lite lättare här i livet. Och till er, jag menar det verkligen, jag vill ha ett slut. Och jag ångrar mig, big times. Jag vill bläddra vidare till nästa sida nu..