Upp och ner. Så kan man nog sammanfatta dom senaste veckorna.
Jag öppnade upp mig. Jag berättade om min rädsla. Jag har kanske spelat ett för högt spel. Jag har mått sjukt bra. Jag har haft dom värsta mardrömmarna på länge.
Men jag lever fortfarande, så det måste krävas något annat för att kunna knäcka mig. Men jag känner mig delad. Broken.
Mitt hjärta är inte där min hjärna vill vara. Och min hjärna är inte där mitt hjärta är.
Har faktiskt fått lite råd av nära och underbara människor. Gråta, skrika, skälla, prata. Jag har bara gjort en av dom sakerna. Gråta. Jag har gråtit mer än vad jag har kunnat tro att man kan göra. Jag har kämpat för att inte gråta bland folk. Det är en sån underbar känsla. Men nu vet jag att jag har känslor, att jag är krossbar. Allt det som jag inte vill vara. Det som jag trodde att jag hade "tränat" bort. Men återigen, sitter jag här. Med en massa tankar och känslor som inte betyder ett skit. Det som gör mig till en dålig människa. Jag har det mottot: varför vara som andra, när man kan vara sig själv?
Jag har även sagt att jag kan försöka, vara normal, och vara lycklig. En kompis sa att jag skulle förklara vad normal är. Men alla är vi normala, fast på olika sätt. Alla är unik. Eller jag vill tro det. Kanske är jag för godtrogen, jag är nog den dumma och naiva tjejen. Och gång på gång blir jag blåst. Och jag lär mig aldrig den förbannade läxan. Det måste betyda att man är kass. Så ser jag det i alla fall. Vilken smart människa låter sig bli lurad om och om igen?
Jag har lovat mig själv att aldrig bli sårad, eller att såra någon. Förlåt mig Gud, jag har syndat.

Over and over again,
I fall..
and without you in
my life, i wouldnt
be living at all.

Det här kriget verkar aldrig ha något slut. Men jag kommer vara jag. Ingen kan ändra på det. Jag har raderat många människor och minnen dom senaste åren. Nu kan jag lägga till fler. Och jag kommer fortsätta radera. Tills det bara är jag kvar... Jag kommer inte glömma, och jag kommer aldrig förlåta. Från och med nu är jag hon..