Det spelar ingen roll att jag försöker säga nej. Eller att jag egentligen inte har tid.. Jag måste alltid finnas till hands ändå..
Det knäcker mig totalt. Och att ni sen försöker låta som att ni bara vill mitt bästa, fuck off. Efter alla dessa år, har jag lärt mig att se er baktanke innan ni ens har tänkt den. Men liks förbannat, är jag så godtrogen.
Och efter den här dagen vill inte ta slut märker jag, har haft brännande tårar som har velat komma ut hela dagen, men jag har kämpat för att hålla tillbaka dom. Nu när jag kom hem, släppte jag allt.. Jag trodde att jag skulle må bättre.. men nej, känner mig ännu sämre. Och jag vill så gärna bara sova dom närmaste veckorna.. Men det går inte..
Men jag har en, eller nej två ljus i mitt liv. Och utan dom vet jag inte vart jag skulle vara för tillfället.
Men det måste bli en ändring eller två, känner att livet springer ifrån mig varje dag. Jag måste rädda mig själv.


Och jag är nog kär. Vilket alla säger är bra, men jag skulle ju inte ha nån.. Jag ville inte ha någon. Jag vill leva mitt eget liv, utan en massa bekymmer. Men om man blir kär med såna tankar, då är det väl kärlek? Eller?

F är fin, för fin..