Det slog mig på vägen hem att jag är nog ganska vilsen. Alla tror att jag har hittat hem, även jag själv.. Men jag är inte så säker på den saken. Varför skulle jag annars ha det där suget att bara sticka, sticka till en stad där jag inte känner någon. Det är så jag har levt dom 3 senaste åren, men när vet man att man är hemma?  Kommer jag alltid vingla omkring, och vara osäker?
Jag försöker att inte tänka på det, men det går inte. Jag är säkert inne på platsbanken 10 gånger om dagen, och kollar om det finns nåt underbart jobb någonstans i Sverige. Och jag är rädd att skulle jag hitta rätt, så sticker jag. Men då vet jag vilket liv det kommer vara. Va fan gör jag?
Eller ska jag kanske tvinga mig själv att stanna, att gå emot instinkten. Plåga mig själv lite.. Jag är samtidigt så less på att "fly". Jag vet dock inte vad det är jag flyr från, men jag kallar det för det ändå.
Varför kan man inte få titta in sisådär 5 år i framtiden, så jag vet vad jag ska göra. Jag hatar ovissheten.
God, he´s great- hmm men varför kan han inte svara på min fråga i så fall.

Och som om inte min hjärna spökar tillräckligt.. men jag är kär. Jag hatar det, samtidigt som jag älskar det. Fuck!
Och jag borde sova egentligen. Jobbar 10-22 imorgon.. och efter det lär det nog bli lite spackling. Otippat.
Jag tror att jag borde börja leva lite snart. Fast å andra sidan, det kan jag göra på semestern.
Sleep tight!