Jag vet att allt tar slut nångång, och just nu önskar jag att allt bara blev tyst,stilla, och att vägen tar slut.
Jag orkar inte längre. Jag vill känna trygghet, känna mig säker.
Jag vill inte ta en massa beslut, för jag vet att det bara blir fel ändå. Jag vill hitta mitt kall här i livet, jag vill bara leva.
Utan ångest, utan krossade drömmar.
I just wanna run, and never come back.
Men jag vet att det inte hjälper, jag har varit där förut. Och det blir bara värre, jag försöker förklara, men det är ingen som riktigt lyssnar. Jag tror inte att någon vill förstå. Folk är för bekväma, dom pratar hellre om deras skit problem, som jag inte ens bryr mig om. Men jag lyssnar, kommer med råd, försöker hjälpa. Fast jag inte orkar.
Men ni har aldrig tid för mig, ni bryr er egentligen inte.
Och det är därför jag hatar er, men samtidigt så älskar jag er. Ni betyder så otroligt mycket, även fast ni behandlar mig som luft.
Jag är van att få kämpa själv, och jag vet att det kommer bli samma sak igen.

Jag vet att något är fel, jag kan inte sätta fingret på det bara. Men jag börjar närma mig ett svar.
Och vart är du? Dig som jag behöver i min närhet just nu.

You will see it in my eyes.