Jag skulle lika gärna kunna vara död. Du bryr dig inte ändå. Men det värsta av allt, jag vill hata dig. Hata dig mer än nånting annat. Men det går inte. För du är du. Den fina, den underbara. Men jag blir så arg, jag fanns vid din sida när du ville ge upp. Jag gav dig styrkan att vakna på morgonen, men vart finns du nu när jag behöver dig som mest?
Jag trodde att vi hade en svacka bara, jag trodde inte att du skulle lämna mig ensam. Ensam och förtvivlad.
Jag önskar mer än något annat att du ville prata mig, ge mig ett svar. Och jag önskar att jag fick krypa ner i din famn, och somna. Like old times.
Jag kan inte sova utan dig vid min sida. Ovetandes om hur du mår, vad du gör.
Jag har knappt sovit på 2 veckor, och jag kämpar för att se glad ut, men jag kan inte hålla den fasaden uppe längre.
Även om det är över, så vill jag bara få höra din röst en sista gång. Och säga hur mycket jag tycker om dig..
Det va ju du som fick mig att leva igen. Du lagade nästan mitt hjärta.
Jag vet att jag är svår, men du sa att du förstod mig. Och att det inte gjorde något.
Snälla, såra mig inte mer nu.
Jag orkar inget mer, jag orkar inte ens kämpa för att få dig tillbaka, trots att det är det enda jag vill..

Jag trodde att du va den rätta.