.. Dum dum och ännu mer dum.
Varför plågar jag mig själv, med att bry mig?
Vad tjänar jag på det, i slutändan kommer jag ändå att stå ensam och ännu mer förstörd.
Men jag tycker ändå att jag gör en bra grej, att försöka hjälpa människor så gott det går.
Men vem finns där för mig?
När jag inte kan sova, när jag inte orkar kliva upp ur sängen, eller när jag är för rädd för att gå utanför dörren.
Dom dagar då jag önskar att jag va död, då jag har brutit ihop totalt.
Har jag verkligen någon som bryr sig med hela hjärtat?
Jag vill tro det, men jag har insett att det inte finns någon sån.
Hade det funnit en sån människa i mitt liv, då hade jag inte skrivit det här inlägget.

Jag kommer i alla fall att kämpa i det tysta en liten stund till hade jag tänkt. Jag ger mig inte.
Men lite positiva saker skulle sitta fint, känns liksom meningslöst.
Varför går jag ens och lägger mig?
Och varför kliver jag upp när jag äntligen har lyckats somna?