Det är en känsla som inte går att beskriva. Jag vet inte ens om den är bra eller dålig.
Jag hoppas att den är bra, men samtidigt så orkar jag inte. Inte en gång till.
Jag borde väl ha lärt mig nåt vid det här laget, right?
Egentligen så borde jag kanske sluta tänka och känna.
Men det är förbannat svårt.
Och egentligen är det inte så mycket jag begär.
Jag vill bara.. vara.
Jag kan inte ens säga vad jag vill, för det blir så fel. På alla plan.
Det bästa jag kan göra, är väl att helt enkelt andas, och ta en dag i taget.
Jag ska inte stressa fram något. Inte den här gången.

Svammel svammel och lite mer svammel.
Men jag vet vad jag menar själv, och det är väl det som är huvudsaken.

Jag har två önskningar för stunden, en håller jag hemlig, och den andra är att min älskade och underbara Angelique kommer hem snart. ♥