2010 har varit ett känslostarkt år, och det har varit ett år där jag har kämpat för att kunna andas. Näst intill ett rent helvete.
Jag kan ju berätta att det började med att jag "förlorade" min bästa kompis, i december 2009, så jag fick ingen bra start på 2010.. Sedan har det bara rullat utför. Min livs största kärlek, krossade mitt hjärta totalt. Först fick jag kämpa med alla hjärnspöken och ångest. Och sen slutade min kropp fungera typ. Det blev ena sjukdomen efter den andra. Den ville nog berätta att jag va slut på, men jag fortsätte i samma tempo. Slutade tänka, slutade bry mig. Vilket resulterade i att jag skapade ännu mer kaos i mitt liv. Såna bitar som jag inte vill gå in på. Alldeles för jobbiga minnen. Jag stängde igen min salong, och stack söderut. I hopp om att bli lycklig igen. Och det blev jag väl, till viss del. Men jag var/är så pass trasig, så det kommer ta lång tid innan jag blir jag igen.
Men jag har lärt känna underbart fina människor, och även dåliga människor. Men dessa existerar inte i min värld. Istället tänker jag på mina guldkorn, som Johanna, Omara, Jessica, Annie, Mikaela, Yasin, Besim, Johanna L. Och jag får ju inte glömma Adina,Martin och Shanti. Det finns fler också, men dessa personer ligger mig varmast om hjärtat.
Men när man "flyr" från sina bekymmer, så kommer det alltid i fatt en ändå. Så jag gick typ in i väggen, IGEN. Så jag packade några väskor och drog till norrland igen, och här sitter jag. Och jag vet inte hur nästa vecka ser ut. Jag tar en dag i taget, och försöker hitta små lösningar. Och framför allt så försöker jag må bra igen.
För jag vet att jag är en awesome människa, men den person som jag är just nu.. usch den tjejen tycker jag inte om.
Så jag hoppas att mitt 2011 blir bra, jag har haft alldeles för många skit år. Å andra sidan, karma is a bitch. Och det har jag fått känna av.
Jag har lärt mig en läxa, eller flera läxor till och med.

Så mina vänner där ute, håll tummarna för att 2011 blir ett bra år för oss alla. Och håll en extra tumme för mig, det är inte bara skit som har hänt det här året, December 2010 glömmer jag aldrig. ♥

Puss på er, och fira in det nya året på ett fint sätt!

All i need is you..

Hjärnan jobbar för fullt, och inte blir jag så mycket klokare ändå.
Det känns som att jag inte kan tänka igenom det här, det är bara att göra det.
Antingen så vinner man, eller så förlorar man.
Och jag som skulle sluta spela det här spelet!
Sista gången dåra.
Nog om det, imorgon ska jag träffa Marika, förhoppningsvis tar hon med
sig Loke också. Det finns så sjukt mycket att prata om. :)
Ge mig onsdag nu på en gång!

Och kylan i norrland, den är sanslös! -26 grader. Igår va det -25.
Jag pallar det inte.
Ta mig till värmen.. gärna nu på en gång.

Undra om jag ska försöka få tag på mongo E idag också.
En bitchslap ska han få nästa gång jag träffar han.

Puss heej!

I just hate this part!
Kan inte förstå att det kan gå från 120-0.
Jag vill ju bara vara glad.
Men istället trillar jag ner i det där jävla hålet.
Jag ska fan döda det där hålet!
Och jag ska sluta spela det där grymma spelet också.
För det är alltid jag som förlorar, det är alltid jag som bli clownen, den dryga
eller tjej som är helt rubbad i huvudet.
Enough is enough!
Kan för övrigt tillägga att jag inte kommer dalta efter er nåt mer heller.
Jävla fittmongon!

Just nu känner jag som låten "All i want for christmas is you".

Förbannat jobbigt när alla frågar vad jag vill ha, men det kan inte köpas för pengar.
Jag vill ju bara ha den där killen, han som är som är precis som jag fast ändå inte.
Jobbigt läge, och skulle jag bara kunna släppa mina spärrar lite, så kanske det blir nåt av det.
Men jag vill ju inte förstöra nåt, å andra sidan, inte ens jag kan förstöra nåt som jag inte ens har.
I så fall blir jag sjukt förvånad. Men åhh, jag vill jag vill. Jag måste bara ta det där förbannat jobbiga steget.

Jag känner mig typ besatt! Bra eller dåligt?!

Jag hatar den här känslan, och då menar jag verkligen hatar.
Jag slutar typ andas, blundar, och faller... långt långt ner.
När jag är ensam för mycket, börjar tankarna snurra ännu mer, och ångesten kryper på mer och mer.
För 3½ år sen skulle jag ha dött. Men av någon oförklarig anledning finns jag fortfarande kvar. Det kan vara så att det helt enkelt inte var min tur att "gå vidare", men jag önskar att jag visste varför. Jag menar, ingenting har varit en dans på rosor, inte en enda gång. Så fort det kommer nåt positivt, blir det tusen bakslag. Och vad är vitsen med det?
Hur mycket ska man orka?
Nu kanske det låter som att jag vill vara död, men det vill jag verkligen. Jag är livrädd för döden, jag vill leva för alltid. Jag kan inte ens tänka tanken på att inte finnas kvar. Det finns inte i min värld. Det är omöjligt att leva för alltid, det vet jag, men man kan väl ändå få hoppas va?
Men fortfarande saknar jag det stora svaret, va fan är meningen med livet?
Ska jag fortsätta strula till allting jag rör vid?
Kommer jag aldrig få känna mig liiite nöjd?
Kommer jag alltid att få snubbla fram, och vara alla pajas?
Hon som aldrig lyckas med något..
Och något som jag önskar mer än något annat är att få vara älskad, på rikitigt. Utan en massa jävla spel.
Jag orkar inte med sånt längre, jag är för gammal, och jag har inte många bitar kvar av mitt hjärta.
Det sägs ju att det finns en för alla, men vart är min?
Är det så svårt att älska mig? ( jag vet att jag har nära och kära som gör allt för mig, men det är inte riktigt samma sak.)
Jag tror att skulle jag ha någon vid min sida, dygnet runt så skulle saker och ting se ljusare ut.
Jag kommer nog alltid falla ner i mina svarta hål, men inte lika ofta. Och inte lika djupt.

Det tragiska är att jag möter på och känner människor som har det så förbannat lätt med allt, som att allt dem rör vid blir till guld. Ja, jag är förbannat avundsjuk på det. Jag har velat haft barn i typ 3 år, men aldrig kommit till det steget, medans vissa ligger med nån en gång, blir gravid och jätte kär. Nån rättvisa kan det väl ändå få finnas?
Jag har så mycket kärlek att ge, och jag vet att jag skulle bli en förbannat bra mamma. Jag tror att jag skulle kunna bli den bästa flickvännen, så länge den andra halvan behandlar mig med kärlek för en gångs skull.

Nåt positivt i det hela är att jag vet vad jag vill ha i julklapp. Jag vill ha han, men det återstår ju att se om han ville ha mig. Men jag tror att det skulle kunna bli bra. Mer än bra till och med. Please!

Im a beliver.. Och just nu känns det som att det kan vara bra grejer på gång.
och det är så sjukt, jag är typ världens lyckligaste. Med de finaste människorna som finns runt omkring mig.
Samtidigt saknas det en liten sak, som egentligen är typ det största som finns. Och jag vill sååååå gärna ha det, jag vill bara att det ska klicka.
Slippa alla spel, alla tankar, och bara vara.. så jag får känna mig hel och riktigt lycklig. Men jag jobbar på den biten, jag stänger inga dörrar. Inte riktigt än, jag tror på en av dessa personer. Jag tror att det skulle kunna bli bra som fan till och med.
Och jag måste ha en lägenhet, blir skogstokig av att sitta här i skogen! Gaaah!