Jag hatar den här känslan, och då menar jag verkligen hatar.
Jag slutar typ andas, blundar, och faller... långt långt ner.
När jag är ensam för mycket, börjar tankarna snurra ännu mer, och ångesten kryper på mer och mer.
För 3½ år sen skulle jag ha dött. Men av någon oförklarig anledning finns jag fortfarande kvar. Det kan vara så att det helt enkelt inte var min tur att "gå vidare", men jag önskar att jag visste varför. Jag menar, ingenting har varit en dans på rosor, inte en enda gång. Så fort det kommer nåt positivt, blir det tusen bakslag. Och vad är vitsen med det?
Hur mycket ska man orka?
Nu kanske det låter som att jag vill vara död, men det vill jag verkligen. Jag är livrädd för döden, jag vill leva för alltid. Jag kan inte ens tänka tanken på att inte finnas kvar. Det finns inte i min värld. Det är omöjligt att leva för alltid, det vet jag, men man kan väl ändå få hoppas va?
Men fortfarande saknar jag det stora svaret, va fan är meningen med livet?
Ska jag fortsätta strula till allting jag rör vid?
Kommer jag aldrig få känna mig liiite nöjd?
Kommer jag alltid att få snubbla fram, och vara alla pajas?
Hon som aldrig lyckas med något..
Och något som jag önskar mer än något annat är att få vara älskad, på rikitigt. Utan en massa jävla spel.
Jag orkar inte med sånt längre, jag är för gammal, och jag har inte många bitar kvar av mitt hjärta.
Det sägs ju att det finns en för alla, men vart är min?
Är det så svårt att älska mig? ( jag vet att jag har nära och kära som gör allt för mig, men det är inte riktigt samma sak.)
Jag tror att skulle jag ha någon vid min sida, dygnet runt så skulle saker och ting se ljusare ut.
Jag kommer nog alltid falla ner i mina svarta hål, men inte lika ofta. Och inte lika djupt.

Det tragiska är att jag möter på och känner människor som har det så förbannat lätt med allt, som att allt dem rör vid blir till guld. Ja, jag är förbannat avundsjuk på det. Jag har velat haft barn i typ 3 år, men aldrig kommit till det steget, medans vissa ligger med nån en gång, blir gravid och jätte kär. Nån rättvisa kan det väl ändå få finnas?
Jag har så mycket kärlek att ge, och jag vet att jag skulle bli en förbannat bra mamma. Jag tror att jag skulle kunna bli den bästa flickvännen, så länge den andra halvan behandlar mig med kärlek för en gångs skull.

Nåt positivt i det hela är att jag vet vad jag vill ha i julklapp. Jag vill ha han, men det återstår ju att se om han ville ha mig. Men jag tror att det skulle kunna bli bra. Mer än bra till och med. Please!