Bryter ihop.
Biter ihop.
Bryter ihop igen.

Jag förstår inte, jag funderar, vrider och vänder på allt. Men jag kan inte få ihop alla pusselbitar. Jag kan inte ens förstå hur det kunde hända, det är ju mitt spel och våra spelregler.
Förutom det, så är väl allt annat uppochner också. Ingen sömn, för mycket jobb, och skolan på det. Det gör mig bitter och less. Plus att en person gör mig så fundersam, får inte ihop logistiken där heller. Men jag kan inte göra val åt andra, har fullt upp med att välja "rätt" själv. Men kom ihåg den här grejen, jag väntar inte för alltid.

Han fick mig att vara levande,
han fick mig att må bra.
Och när jag behöver mer stöd
än någonsin, "försvinner" han.
Jag intalar mig själv att det
kommer lösa sig.
Jag vet att han gjorde det
här för sin egen skull.
Men jag vill ha han här,
hos mig.
Jag behöver trygghet.
Jag behöver han.
Jag behöver kärlek.