Jag blundar och slutar andas.

Jag har kämpat i motvänd så otroligt länge, mycket av allt som har hänt kan jag skylla på mig själv.
Men jag har trots allt orkat leva, på grund av att vissa människor har funnit där för mig, och stöttat.
Idag dog mitt ljus, min glöd.
Något kom så oväntat, jag har aldrig blivit överraskad på dåliga saker tidigare, eftersom jag har vetat vad som ska hända.
Men den här grejen, det kan jag inte ta mig ur. Eller jo, jag kan. Men jag kommer att förlora allt på köpet.
Jag har överlevt svek, krossade hjärtan, jag har förstört andras liv, och jag har inte ens blinkat.
Sen kommer det här, och tårarna slutar inte rinna, kanske för att jag vet att det är kört, att mitt liv är över?
Samtidigt blir jag så jävla förbannad, att jag har gjort saker, sagt saker och ingenting har kunnat förstöra för mig.För jag har haft "dom" bakom mig hela tiden, men det här kan dom inte rädda mig ur.
Jag vet att det finns några som säger att dom alltid kommer finnas i närheten, men jag tror att dom kommer att försvinna för gott, kanske inte nu på en gång, men inom snar framtid.
Så ska jag vandra på en lång och smärtsam väg helt ensam, eller ska jag vandra i oändlighet, och kanske få ro?
10 dagar.. 10 dagar har jag på mig att försöka fixa så mycket som möjligt. Now or never.

Även en svart ängel betyder något för världen, men nu finns det inget som kan rädda den svarta ängeln från att falla i evigheter.