Svar på tal!
Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg, som jag valde att inte godkänna. Den blev lite för hård, och orättvis.
Men jag ska ändå ge svar på tal. Personen som i fråga som valde att vara anonym, skrev:
" Du är tragisk, om du inte ens kan hjälpa dig själv, hur ska du då kunna hjälpa någon annan?
Och tror du seriöst att någon vettig människa skulle vilja ha din hjälp?"
Jag tror inte att denna person känner mig, för hade han/hon/det gjort det, så skulle den veta en del av min livshistoria. Jag har sett mycket, upplevt mycket, livskunskaper kan man nog kalla det.
Och innan jag säger något mer, vilken människa är perfekt? Vilken människa går igenom livet, utan att göra fel, göra misstag, etc?
Den skulle jag vilja träffa.
Och anledning till varför jag vill hjälpa människor, är för att jag vet hur det är att välja fel, ta fel väg, misslyckas, falla för grupptrycket.
Och de människor som jag helst av allt vill hjälpa är vilsna tonåringar, som tycker att livet är piss. Och narkomaner och alkolister. Mitt hjärta går i tusen bitar varje gång jag stöter på någon som har dessa problem. För jag vet hur det, och jag vet hur det är att bli misstrodd, att inte få hjälp när man behöver det.
Jag skulle vilja skaka om hela jävla systemet, för Sverige är tragiskt.
Och nu säger jag inte att jag ska rädda allihop, för det är omöjligt, men kan jag hjälpa 1 av 10, så finns hoppet kvar.
För jag vet att ingen som sitter i skiten, har valt det själv. Dåliga beslut kan alla ta, och när man har tagit det steget, måste det finnas någon där, som lyssnar, hjälper och förstår.
Den personen vill jag vara.
Och är tycker folk att jag är tragisk för det, så får de tycka det.
Jag anser själv att det är en fin grej.
Och på något sätt har jag hjälpt mig själv, jag har och lever i en uppochner vänd värld, jag har inte fått mycket hjälp av någon myndighet, och ändå står jag med båda fötterna på jorden.
Det är värt att lägga på minnet!
Dont count me out yet.
Det har inlägget har jag varit på väg att skriva i några veckor nu. Men jag har inte vågat riktigt, jag har nog försökt att undvika sanningen.
Men ikväll så är tankarna samlade, och redo att komma ur min hjärna och hjärta.
Jag är ensam, jävligt ensam. Jag har min familj och vänner. Många vänner har jag också, men det finns ingen som bryr sig. Det finns ingen som förstår, ingen som riktigt vill vara ärlig emot mig. Jag önskar bara att det fanns någon som kunde kolla mig i ögonen och förstå hur jag känner och tänker. För jag är jävligt dålig på att säga till när jag mår dåligt. De som mina närmaste brukar bara få uppleva min ilska. Och inte ens då försöker de förstå.
Hade jag kunnat önska mig vad jag ville, så hade jag önskat att N kom tillbaka. Då hade jag nog varit lite mer hel. Då hade jag haft någon som förstår mig.
Det som är jobbigast av allt är att jag inte riktigt vet hur det blev så fel.
Vad gjorde jag för dåligt som förtjänar ett levande helvete, jag försöker hela tiden göra saker, så det ska bli bättre, men inget funkar. Ska jag helt enkelt ge upp och leva mitt liv i ensamheten och mitt fina lilla helvete?
För ju mer jag försöker, desto mer förstör jag, och sviker folk.
Jag önskar att jag kunde ha det lika lätt som några av mina vänner, deras största bekymmer brukar vara vilken tröja de ska köpa, eller vilken kille de ska dejta.
Visst, de är väl också bekymmer. Men får jag säga vad jag tycker, så är det ett jävla i-lands problem. Dumt att följa hjärtat, eller magkänslan.
Men något som är positivt, men ändå jävligt sorgligt.. är att jag lägger saxarna på hyllan, och avslutar min karriär som frisör. Mitt hjärta brinner för skapandet, och kommer nog alltid göra det. Men jag har insett en annan sak, jag kanske inte kan hjälpa mig själv, men det finns människor där ute som jag kan hjälpa, och som förhoppningsvis lyssnar också. Och min nya karriär kanske hjälper mig att hitta en tredjedel av mig själv. Och då blir det ju en win-win.
Och till er som jag brukar klippa, fixa och trixa med, jag kommer fortfarande att klippa personerna som jag vill klippa. Det kommer dock att vara väldigt begränsat, i alla fall till en början.
You haven´t seen the last of me..
Och återigen vänder jag blad, och denna gång hoppas jag på att det blir sista gången.
/A
