Jag får liksom inte grepp på nånting, jag känner mig bara allmänt virrig. Totalt jävla slut på är jag också, kan typ inte sova, kan knappt äta, har typ käkat en halv måltid på en vecka. (!) Tror dock inte att det beror på detta lilla drama, med det känns som att allting bara krockar med varandra. Som blixtrar från klarblå himmel. Jobbigast av allt, är att jag är så förbannat lycklig, nästan hela tiden, och det är något som jag inte har känt på år och dar, och det är väl bra iofs. Men när jag väl faller ner att jag blir misstänksam och börjar grubbla, då vill jag typ gråta krokodiltårar, och känner mig som sveriges mest misslyckande person. Gaah, är det så här det ska vara om man är kär?! Jag vet ju inte ens om jag är det heller.

Jag tror att jag är det, men jag vill inte vara det om det skulle vara så att det aldrig blir mer än så "här". För då är det jag som står helt ensam och med hjärtat krossat åter igen. Nej jag vet inte vad jag ska tänka längre, för att vänta och se är inte riktigt min grej, jag gillar konkreta svar och handlingar.

Men han är såååå fin, och det har jag tyckt i sååå många år. Och han tar ju fram den bra-iga personen i mig, den person som jag vill vara all the fucking time. Men som många tycker är överenergisk och störd, men jag älskar det.

Varför kan det inte vara som det var när man var liten, att man går fram till killen och säger: nu är vi tillsammans.

Men ska jag vara brutalt ärlig, så tror jag att det håller på att gå åt helvete, för det enda som har gått runt i mitt huvud, de senaste timmarna är: its time to say goodbye. Och återigen kommer tårarna! Jävla skit asså!

Jag vill inte säga hej då, not yet. Men jag har kanske overkilled it..