Nu har jag tagit ett beslut, ett beslut som egentligen inte har något med allt annat att göra.
Men jag har skickat iväg en ansökan, och jag får förhoppningsvis en plats.
Jag skulle behöva det, om inte annat för själen och huvudets skull.
I need a new start.
Visst, det kommer bli skitjobbigt om jag nu får en plats. Men det som inte dödar, det härdar? Right?
Men det handlar ju om så kort tid, så det borde inte vara några bekymmer egentligen.


"när broar till tryggheten bränns..."

Jag vet inte vad jag ska göra, eller vilket val jag ska välja.
Men en sak vet jag, och det är att jag inte vill känna mig otrygg,osäker eller olycklig mer.
Enough is enough.
Jag har orsakt mycket av allt det här själv, just för att jag har gjort fel val.
Men jag trodde att jag skulle göra någon nytta, vara till hjälp.
Och det här kan inte pågå i en evighet heller, för mina dagar är räknade. Det vet jag.
Jag vet av 2 stycken som inte vill att jag ska öppna ögonen igen, och även fast jag har polisanmält
båda för mordhot, va hjälper det?
Hur får det mig att bli tryggare?
Det enda som kan hjälpa, det är att dom använder fysiskt våld, men då kommer dom inte sluta förrens jag slutar andas. Och vad kan jag göra för anmälan då?
Det är väl en sak att jag är otrygg, men att någon av dom som jag bryr mig om kan bli drabbad av det här.
Det klarar jag inte av att ha på mitt samvete.
Om jag nu skulle flytta, vart kan jag känna mig säker? Vart kan jag börja om? Glömma och gå vidare?
Även fast jag inte klarar av denna stad, så har jag några guldklimpar, som jag inte klarar av att lämna.
Dom som betyder mer än något annat.
Men hur länge kommer dom hålla fast i mig?
För jag är en nobody, jag är inte speciellt bra på någonting.
Förutom att strula till det hela tiden.
Och dessa guldklimpar, dom kan jag inte ha i närheten dygnet runt heller.
För dom tröttnar, och kommer till slut att gå sin väg.
Dom är anledningen till att jag har orkat så här länge.
Jag vet att jag är självisk, men när dom är i min närhet, känner jag mig lite tryggare.
Så nu måste jag göra mitt val, antingen offra det lilla jag har, eller fortsätta kämpa, med risk att bli ensam.

Debo .. elegir. Morir o ser inmortal.

Igår höll mitt hjärta på att brista totalt. Och jag vet inte ens vart det kommer ifrån, för jag saknar dig så otroligt mycket varje dag.
Kanske beror det på att D kommer hem i helgen, och att jag får ångest för att jag har känslor för han. Samtidigt som jag vill att det ska bli du och jag igen.
Men en sak vet jag, jag förtjänar att vara lite lycklig, speciellt nu när allt och uppochner, och framochtillbaka.
För jag vill känna att jag har betytt nåt för någon. Bara en sista gång, och skulle den personen inte ha dom där äkta känslorna, skitsamma. Bara jag får känna mig som.. mig en sista gång.
Det är väl ingen omöjlig önskan va?
Och sen är det detta svek, gång på gång. Jag orkar inte ens gå in på det..
Men jag kan säga så här, jag trodde inte att du kunde sjunka så här så lågt. Men det straffar sig alltid i längden.

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase
When you cried I'd wipe away all of your tears
When you'd scream I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have
All of me.


Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker förtränga,glömma och hata.
Jag ser dig överallt, hör din röst, drömmer om dig.
Jag bryter ihop.
Min fasa är att jag aldrig får se dig igen, inte höra din röst.
Jag försöker sörja för mig själv, inte prata om dig. Men det är så jävla svårt.
Snälla, kom hem och gör mig levande.
Ge mig nåt att leva för, laga mitt krossade hjärta.
Du har sagt att det kommer ta 3 år, men jag kan inte vänta så länge.
Och jag vet inte ens om du kommer levande därifrån,
om du dör, kommer jag aldrig att få veta.
Du försvinner för alltid och tar med dig mitt hjärta i fallet.
Så snälla, avbryt allting, och kom hem till mig.
Kom ihåg våra ord,

"You used to be like my twin
and all that´s been..
was it all for nothing?
I think of love, I let it pass
It feels like fire, but it won´t last
You used to be like my twin"

Jag älskade dig igår, idag och för alltid.

Man måste förstå vad orden betyder och vad som ligger bakom dom.
När man väl gör det, då förstår man hjärtesorg också.
Då kan man inte låta bli att älska denna låt, och mannen med den otroligt sköna rösten. Plus att han är förjävla charmig in real life.
Nu pratar jag alltså om Salem Al Fakir och keep on walking.
Jag blir både ledsen och glad när jag hör den. Kanske för att mitt hjärta inte mår så bra?
Once again the sun is rising, I´ve better keep on walking..  ♥