Jag är inte van med det här, att det går bra för mig och lite sämre för dom runt omkring mig. Och tråkigt nog så är det bara en handfull hög människor som är glad för min skull. Men jag deppar inte för det, nu har jag fått sett era riktiga ansikten.
Snart så är jag hos baby, och ni anar inte hur lycklig jag är över det. Wiiiiie! :D

Och ett stort tack till Kicki och Alexej som låter mig bo hos dom. Guldis! ♥
Sjukt att man har en lya i Stockholm, men inte här i fucking jävla Övik. Well well, jag vet vart min plats är här på jorden. ;)

Om en vecka är jag på världens bästa ställe, med världens bästa kille, världens finaste vänner, och kanske får jag världens bästa jobb också. Jag vill bara att det ska bli nästa fredag, längtar som ett toook!!!
Har till och med kanske fixat boende för de närmaste halvåret, och det är awesome! :) Its meant to be!
Har dock lite att fixa framöver, klippa och färga håret, boka biljetter (!), tvätta och packa. Jag får INTE glömma saxarna heller.
Jag har stekt på soldäcket, och i hamn idag.. blev kanske lite överstekt. ;) Tur att det går ner snabbt, så innan helgen är över, så kommer jag vara hot choclate!

Man kanske skulle ta och störa finingen på jobbet, och sen ta en promis med crazy. :)

Jag börjar dagens inlägg med att säga.. FY FAN va jag hatar att vara kär. Speciellt om personen är alldeles för långt borta. Jag vill liksom bara ligga och kolla på han dygnet runt. Fina fina människa. ♥♥ I want you, and i need you.

Uppochner, framochtillbaka, gladochledsen, lyckligocholycklig. Hos mig kommer alla känslorna på en och samma gång. Har typ lust att radera de senaste inläggen, eftersom de är typ oaktuella. Han som var/är fin i dessa inlägg, är inte så jävla fin längre. Jag vet inte ens om jag ska orka bry mig?

Känner mig bakis och skakis idag, fast det är jag inte, bakis alltså. Tror inte att det är så bra att bara livnära sig på jordgubbar och kaffe. Men det är ju sååå gott, och jag känner inte för nåt annat. Dagens jävla i-lands bekymmer. Hahaha.

Okej, nu ska jag vara helt ärlig. Jag har på något finurligt vis lyckats gjort mig själv till en hemsk människa, för sen i typ november har jag varit galet svartsjuk. På allt och alla, små som stora saker. Och jag förstår inte varför, jag har alltid tyckt att det har varit kul om det går bra för andra, det gör jag självklart nu med, men mitt hjärta börjar brinna av svartsjuka på en gång, så då måste jag klistra på ett fejkat leende, och försöka blinka bort tårarna. What the fuck?! Hur kan man bara bli så där över en natt? Jag är en sjuk människa, och det kan jag erkänna utan problem.

Det har varit en helt galen natt, det började med att jag grät tills jag somnade. ( helt ärligt, jag pallar inte de här)
Massa skumma mardrömmar har väckt mig, typ 10 gånger, och sen drömde jag såna där sann drömmar, och man blir så jävla less när man inser att det bara va en dröm.. :/
Idag är dagen då alla kort ska fram på borden, jag kan hantera att bli behandlad som skit, för det är jag van vid. Men nu har det fan i mig gått för långt. Man behandlar inte en kompis så här. Du har testat mitt tålamod allt för länge, och nu har det exploderat. Miss nice girl, is gone.. just so you know.

Man skulle ha jobbat, då hade jag sluppit all skit! Arbetsnarkoman? javisst!

Asså, det kan väl inte vara bra att att hela tiden gå omkring och vara irriterad?!
Supaskallenavsigpunktse får det bli ikväll. Jag vet att spriten inte är nån lösning, men just nu känns det som att jag kommer må bättre av det. Å andra sidan, om jag ska dricka helt själv, så kommer det gå åt helvete.. Jävla skit!

Jag blir så jävla less.. varför orkar jag bry mig egentligen?!
Nej nu jävlar, nu är det take it, or leave it. Väljer du leave it, så är det en jävla förlust för dig!!

Och annars då? Bilen går bra? Nej det gör det inte. Känner mig allmänt jävla piss less på allt faktiskt.
Men jag bor centralt i 1½ vecka, om nån nu skulle va intresserad av att hänga nån dag, vilket jag inte har allt för stora förhoppningar på.
Nej, sur som en citron, lika bra att gå och lägga sig kanske!

Det är tomt.. det typ ekar inuti mig. Och jag kan inte göra något åt det, det känns som att jag gjorde fel drag. Jävla skit spel som alltid ska spelas. För det är ju alltid jag som förlorar, and i fucking hate it!!

Jaha, då va lång helgen över.. Och det blev en knepig sådan också. Har nog inte gråtit så mycket som jag har gjort, på evigheter. Knäppa lilla hjärna. Helt sjukt det här, att en sak, kan få 150 andra saker att bubbla upp till ytan. Men men, nu har jag fått gråtit över dessa saker ännu en gång, och jag lär nog göra det fler gånger också.

Får väl börja med att säga att det blev en skum helg, dunderfylla x 2, sjuka jävla skämt, svartsjuka, fantastiskt mongofolk, djupa deeptalk, förbannade släktingar,pepptalk från en annan släkting, och mitt humör har pendlat mellan 0-120. Och folk undrar varför jag är som jag är?

Det känns som att jag är med i en värdelös romantisk komedi, med mer komedi än romantik.

Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg, som jag valde att inte godkänna. Den blev lite för hård, och orättvis.

Det har inlägget har jag varit på väg att skriva i några veckor nu. Men jag har inte vågat riktigt, jag har nog försökt att undvika sanningen. Men ikväll så är tankarna samlade, och redo att komma ur min hjärna och hjärta. Jag är ensam, jävligt ensam. Jag har min familj och vänner. Många vänner har jag också, men det finns ingen som bryr sig. Det finns ingen som förstår, ingen som riktigt vill vara ärlig emot mig. Jag önskar bara att det fanns någon som kunde kolla mig i ögonen och förstå hur jag känner och tänker. För jag är jävligt dålig på att säga till när jag mår dåligt. De som mina närmaste brukar bara få uppleva min ilska. Och inte ens då försöker de förstå. Hade jag kunnat önska mig vad jag ville, så hade jag önskat att N kom tillbaka. Då hade jag nog varit lite mer hel. Då hade jag haft någon som förstår mig. Det som är jobbigast av allt är att jag inte riktigt vet hur det blev så fel. Vad gjorde jag för dåligt som förtjänar ett levande helvete, jag försöker hela tiden göra saker, så det ska bli bättre, men inget funkar. Ska jag helt enkelt ge upp och leva mitt liv i ensamheten och mitt fina lilla helvete? För ju mer jag försöker, desto mer förstör jag, och sviker folk. Jag önskar att jag kunde ha det lika lätt som några av mina vänner, deras största bekymmer brukar vara vilken tröja de ska köpa, eller vilken kille de ska dejta. Visst, de är väl också bekymmer. Men får jag säga vad jag tycker, så är det ett jävla i-lands problem. Dumt att följa hjärtat, eller magkänslan. Men något som är positivt, men ändå jävligt sorgligt.. är att jag lägger saxarna på hyllan, och avslutar min karriär som frisör. Mitt hjärta brinner för skapandet, och kommer nog alltid göra det. Men jag har insett en annan sak, jag kanske inte kan hjälpa mig själv, men det finns människor där ute som jag kan hjälpa, och som förhoppningsvis lyssnar också. Och min nya karriär kanske hjälper mig att hitta en tredjedel av mig själv. Och då blir det ju en win-win. Och till er som jag brukar klippa, fixa och trixa med, jag kommer fortfarande att klippa personerna som jag vill klippa. Det kommer dock att vara väldigt begränsat, i alla fall till en början. You haven´t seen the last of me.. Och återigen vänder jag blad, och denna gång hoppas jag på att det blir sista gången. /A

2010 har varit ett känslostarkt år, och det har varit ett år där jag har kämpat för att kunna andas. Näst intill ett rent helvete.
Jag kan ju berätta att det började med att jag "förlorade" min bästa kompis, i december 2009, så jag fick ingen bra start på 2010.. Sedan har det bara rullat utför. Min livs största kärlek, krossade mitt hjärta totalt. Först fick jag kämpa med alla hjärnspöken och ångest. Och sen slutade min kropp fungera typ. Det blev ena sjukdomen efter den andra. Den ville nog berätta att jag va slut på, men jag fortsätte i samma tempo. Slutade tänka, slutade bry mig. Vilket resulterade i att jag skapade ännu mer kaos i mitt liv. Såna bitar som jag inte vill gå in på. Alldeles för jobbiga minnen. Jag stängde igen min salong, och stack söderut. I hopp om att bli lycklig igen. Och det blev jag väl, till viss del. Men jag var/är så pass trasig, så det kommer ta lång tid innan jag blir jag igen.
Men jag har lärt känna underbart fina människor, och även dåliga människor. Men dessa existerar inte i min värld. Istället tänker jag på mina guldkorn, som Johanna, Omara, Jessica, Annie, Mikaela, Yasin, Besim, Johanna L. Och jag får ju inte glömma Adina,Martin och Shanti. Det finns fler också, men dessa personer ligger mig varmast om hjärtat.
Men när man "flyr" från sina bekymmer, så kommer det alltid i fatt en ändå. Så jag gick typ in i väggen, IGEN. Så jag packade några väskor och drog till norrland igen, och här sitter jag. Och jag vet inte hur nästa vecka ser ut. Jag tar en dag i taget, och försöker hitta små lösningar. Och framför allt så försöker jag må bra igen.
För jag vet att jag är en awesome människa, men den person som jag är just nu.. usch den tjejen tycker jag inte om.
Så jag hoppas att mitt 2011 blir bra, jag har haft alldeles för många skit år. Å andra sidan, karma is a bitch. Och det har jag fått känna av.
Jag har lärt mig en läxa, eller flera läxor till och med.

Så mina vänner där ute, håll tummarna för att 2011 blir ett bra år för oss alla. Och håll en extra tumme för mig, det är inte bara skit som har hänt det här året, December 2010 glömmer jag aldrig. ♥

Puss på er, och fira in det nya året på ett fint sätt!

All i need is you..

Hjärnan jobbar för fullt, och inte blir jag så mycket klokare ändå.
Det känns som att jag inte kan tänka igenom det här, det är bara att göra det.
Antingen så vinner man, eller så förlorar man.
Och jag som skulle sluta spela det här spelet!
Sista gången dåra.
Nog om det, imorgon ska jag träffa Marika, förhoppningsvis tar hon med
sig Loke också. Det finns så sjukt mycket att prata om. :)
Ge mig onsdag nu på en gång!

Och kylan i norrland, den är sanslös! -26 grader. Igår va det -25.
Jag pallar det inte.
Ta mig till värmen.. gärna nu på en gång.

Undra om jag ska försöka få tag på mongo E idag också.
En bitchslap ska han få nästa gång jag träffar han.

Puss heej!

I just hate this part!
Kan inte förstå att det kan gå från 120-0.
Jag vill ju bara vara glad.
Men istället trillar jag ner i det där jävla hålet.
Jag ska fan döda det där hålet!
Och jag ska sluta spela det där grymma spelet också.
För det är alltid jag som förlorar, det är alltid jag som bli clownen, den dryga
eller tjej som är helt rubbad i huvudet.
Enough is enough!
Kan för övrigt tillägga att jag inte kommer dalta efter er nåt mer heller.
Jävla fittmongon!

Just nu känner jag som låten "All i want for christmas is you".

Förbannat jobbigt när alla frågar vad jag vill ha, men det kan inte köpas för pengar.
Jag vill ju bara ha den där killen, han som är som är precis som jag fast ändå inte.
Jobbigt läge, och skulle jag bara kunna släppa mina spärrar lite, så kanske det blir nåt av det.
Men jag vill ju inte förstöra nåt, å andra sidan, inte ens jag kan förstöra nåt som jag inte ens har.
I så fall blir jag sjukt förvånad. Men åhh, jag vill jag vill. Jag måste bara ta det där förbannat jobbiga steget.

Jag känner mig typ besatt! Bra eller dåligt?!

Jag hatar den här känslan, och då menar jag verkligen hatar.
Jag slutar typ andas, blundar, och faller... långt långt ner.
När jag är ensam för mycket, börjar tankarna snurra ännu mer, och ångesten kryper på mer och mer.
För 3½ år sen skulle jag ha dött. Men av någon oförklarig anledning finns jag fortfarande kvar. Det kan vara så att det helt enkelt inte var min tur att "gå vidare", men jag önskar att jag visste varför. Jag menar, ingenting har varit en dans på rosor, inte en enda gång. Så fort det kommer nåt positivt, blir det tusen bakslag. Och vad är vitsen med det?
Hur mycket ska man orka?
Nu kanske det låter som att jag vill vara död, men det vill jag verkligen. Jag är livrädd för döden, jag vill leva för alltid. Jag kan inte ens tänka tanken på att inte finnas kvar. Det finns inte i min värld. Det är omöjligt att leva för alltid, det vet jag, men man kan väl ändå få hoppas va?
Men fortfarande saknar jag det stora svaret, va fan är meningen med livet?
Ska jag fortsätta strula till allting jag rör vid?
Kommer jag aldrig få känna mig liiite nöjd?
Kommer jag alltid att få snubbla fram, och vara alla pajas?
Hon som aldrig lyckas med något..
Och något som jag önskar mer än något annat är att få vara älskad, på rikitigt. Utan en massa jävla spel.
Jag orkar inte med sånt längre, jag är för gammal, och jag har inte många bitar kvar av mitt hjärta.
Det sägs ju att det finns en för alla, men vart är min?
Är det så svårt att älska mig? ( jag vet att jag har nära och kära som gör allt för mig, men det är inte riktigt samma sak.)
Jag tror att skulle jag ha någon vid min sida, dygnet runt så skulle saker och ting se ljusare ut.
Jag kommer nog alltid falla ner i mina svarta hål, men inte lika ofta. Och inte lika djupt.

Det tragiska är att jag möter på och känner människor som har det så förbannat lätt med allt, som att allt dem rör vid blir till guld. Ja, jag är förbannat avundsjuk på det. Jag har velat haft barn i typ 3 år, men aldrig kommit till det steget, medans vissa ligger med nån en gång, blir gravid och jätte kär. Nån rättvisa kan det väl ändå få finnas?
Jag har så mycket kärlek att ge, och jag vet att jag skulle bli en förbannat bra mamma. Jag tror att jag skulle kunna bli den bästa flickvännen, så länge den andra halvan behandlar mig med kärlek för en gångs skull.

Nåt positivt i det hela är att jag vet vad jag vill ha i julklapp. Jag vill ha han, men det återstår ju att se om han ville ha mig. Men jag tror att det skulle kunna bli bra. Mer än bra till och med. Please!