Bortglömd,svartmålad och hatad.

Förlåt för att jag är en fitta.
Förlåt för att jag förstörde ditt liv.
Förlåt för att du lärde känna mig.

Jag kan säga förlåt 1000 gånger, men ingenting kommer hjälpa ändå.
Gjort är gjort, och jag får leva med min synd.
Men innerst inne önskar jag att saker och ting hade slutat annorlunda.
För du va trots allt en underbar vän, och jag vet att jag betydde mycket för dig.
Alla tror att jag inte bryr mig, men det gör jag.
Jag bryr mig alldeles för mycket.
Jag saknar dig så att det gör ont i varenda kropps del.
Du var en av anledningarna till att jag flyttade..
Jag klarar inte av att se dig gå vidare i livet, utan mig.
Så frågan är ju egentligen, varför gjorde jag som jag gjorde?
För att jag kunde?
För att jag hade makten i mina händer?

Det får jag nog aldrig veta.
Men det jag vet, är att min livslåga försvann i samma veva som jag öppnade käften.
Och det är något som kommer plåga mig hela livet.

I need to die to feel alive.

" I wanna give you what you need. But i dont dare to ask.."


Min hjärna skriker. Mitt hjärta slår lite extra för ett av valen. Vad är rätt? Vad är fel?
Båda två kanske är helt jävla fel?
Hur ska jag veta vad som är rätt?
Orkar inte göra ett misstag till.

Känner mig så jävla ensam i det här valet också.
Men å andra sidan, ingen kan ta det här beslutet åt mig heller.
Även om jag önskar det..

I need to die, to feel alive.

Lets face it!

Grejen är den att jag hatar såna här dagar, när man är sjuk. Man får en massa tid att tänka, fundera och sakna.
Och jag saknar en jävla massa saker, och personer. Som jag inte vill sakna!
Varför kan inte hjärnan bli sjuk och stänga av allt?!
Och på tal om sjuk, mitt immunförsvar ligger på typ -10. And that sucks.
Jag antar att allt har sina nackdelar.

Helst av allt så hade jag velat vara hemma i Övik för stunden, för att lösa en massa problem som har dykt upp.
Saker som jag helt enkelt inte kan lösa här nere.
Jag blir galen. Jag menar, jag har ställt upp till 150%, och det här är tacken?

Förutom sjukdom och bekymmer är allt som det ska. Halvkär, halvgalen och halvlycklig.

Ledig måndag och inte ett moln på himlen.

Såna dagar är underbar att vara ledig på. Man blir som glad i hela kroppen.
Så min dag har bestått av en massa stekande på min balkong. Awesome säger jag bara.
Sen passade jag på att tvätta bort, kommer inte kunna tvätta på 2 veckor nu så.
Och från ingenstans fick jag för mig att dammsuga och torka golven, som jag gjorde i lördags(!), inte så smart i 30 graders värme. Puuh, nu känner jag mig ännu fräschare, not. Hahaha.
Så kvällen kommer nog avslutas med en kall dusch, lite manikyr, en kopp té och tvmys.
Kommer för övrigt att bli übermysigt att sova i natt, passade nämligen på att tvätta sängkläder och så idag. Finns nog ingen mysigare känsla, att vara nyduschad och renbäddat i sängen, tillsammans med nån man tycker om. :) hihi.
Och nu jobbar jag 13 dagar i sträck innan jag blir ledig igen, känns inte allt för lockade.
Men vill man ha semester, så vill man.

Ha en mysig kväll!
Puss heej!

I like the way it hurts..

What to say?

Sitter och njuter av en kopp té och soft musik. Galet mycket på jobbet i helgen, eller i alla fall idag.
Fullbokad, men dagen gick fort i alla fall.
Jag insåg en sak idag också, faaan va mitt hår har blivit långt!
Har inte plattat det på evigheter, och när jag gjorde det i morse fick jag nästan en chock! I like it alot!
Kände mig ovanligt fräsch idag, man kanske ska börja sminka sig lite oftare. Haha, har blivit sjukt lat här nere, skäpning Alex, skärpning!

Ja imorgon är det min helg dåra, som alla andra måndagar.
Tvättning och lite städning står på schemat, och jag hoppas att det blir sol så jag kan steka. :)

Det har inte hänt nåt som känns vettigt att dela med sig, så jag skiter i det här för ikväll.
Sleep tight!

Mys onsdag!

Det pirrar, det pirrar som fan i hela kroppen.
Är det så här det ska kännas? I så fall har jag nog uppnått total nirvana.
Men, jaa det finns ett men, är det äkta, på alla plan? Orkar inte med bullshit liksom.

Jag har haft en alldeles förträfflig dag, saknar Johanna på jobbet bara. :/
Och sen har jag haft en underbar kväll, den är visserligen inte över än heller.
Men vad sägs om detta, massa tända ljus, té, popcorn och världens bästa film, i en gudomligt skön säng, med ett fint sällskap. It makes me smile.

I will wrap you in my arms, let me sign. ♥

.. nu kan jag andas igen.

Får man säga att man är världens lyckligaste, utan att få en massa bakslag?
I så fall skriker jag ut det! Galet underbar känsla också.
Jag menar, jag har nästan allt jag vill ha.. det är bara en liten pusselbit som saknas. ♥

Idag kom jag och tänka på lite människor som fanns med i mitt "gamla" liv, vare sig jag ville det eller inte så undrar jag hur dom har det, om dom fortfarande mår dåligt, jaa hur deras liv är helt enkelt.
Känns som att det var en hel evighet sen jag bröt med dessa människor, men det var ändå bara lite mer än ett halvår sen.

Haha och en annan sjukt rolig grej, satt och "fyllde" på min spotify med en massa låtar från förr, och från ingenstans dök Jamelias "Superstar" upp. Helt galet, det va ju den låten jag sjöng när jag sökte till Idol.
Snacka om att en massa fina och mysiga minnen dök upp.
Jag måste säga att jag har mycket fina minnen, med fina människor, som tyvärr inte finns i min närhet längre.
Men man ska ta vara på såna här stunder, jag tror det stärker själen lite också.

Jag funderar faktiskt på att göra mig en kopp té, även fast det är galet varmt ute, och sen bara sitta i tankarna och skrivandets värld en stund. Känns som ett fint avslut, på en fin dag.

Puss heeej!

Back

Nu är det den här bloggen som gäller igen..

In med det nya, och ut med det gamla.

Jag rensar överallt nu för tiden känns det som. Till och med bloggen fick sig ett nytt utseende.
Dock är det långt ifrån klart, men jag har lyckats med en början i alla fall.
Sista april är det i dag också, överskattad dag måste jag säga.
När man va siså där 11-18 år så va man ju ute för att supa skallen av sig, och sen när man blir 30+, då har man ju fin middag och såna saker. Men när man är mittemellan, vad gör man då?
Funderar på att sitta i mjukisbrallor och spela playstation eller nåt. Haha, tog emot att säga det själv, men ibland är det ganska kul att spela.

Jag längtar till nästa vecka som ett tok!! :) Mer info om det kommer.
Nej, jag har lovat att städa mitt flickrum, så det är väl lika bra att köra igång kanske.

Puss heej!



No more!

Mitt yttre visar ett lugn. Min min insida kokar av hat,vrede,sorg och besvikelse.

Jag förstår inte vad du tänker med??
Vad har jag gjort dig, som "tvingar" dig att krossa mig totalt?
Du vet hur jag känner/kände?
Varför inte bara gå sin väg, med huvudet högt?
Du ljög för mig, du krossade mitt hjärta.
Du brydde dig verkligen inte va?
Jag har funnit för dig, dygnet runt. Och du behandlar mig som en påse skit?
Tack, nu lär det dröja många år innan jag kan lita på någon igen.
Dumma jävla idiot!
Jag vill till och med säga att jag hatar dig!
Men min undran är, hur mycket har du ljugit om egentligen?
Och hur dum i huvudet har jag varit?
Jag känner mig helt tom i kroppen, och den lilla uppvärmda biten av mitt hjärta, har frusit till is igen.
Tack så jävla mycket asshole!


Du och jag kommer att mötas i helvetet, där vi båda hör hemma.


-

Jag vill inte att du ska bli krossad, sårad, bortglömd och hatad.
Du förtjänar det bästa, och jag ska försöka hjälpa dig så gott jag kan.
Även om jag inte kommer vara närvarande till 100%, så finns jag där.
För att hjälpa.
Och du blir den sista, som jag lägger min energi på.
Men det är för en bra sak.
Jag tror att du kan komma hur långt som helst,
och att du kan få allt du vill.

 im gonna bring you home, to the place where you can be happy. And this i promise you..


Its all i can say..

.. Dum dum och ännu mer dum.
Varför plågar jag mig själv, med att bry mig?
Vad tjänar jag på det, i slutändan kommer jag ändå att stå ensam och ännu mer förstörd.
Men jag tycker ändå att jag gör en bra grej, att försöka hjälpa människor så gott det går.
Men vem finns där för mig?
När jag inte kan sova, när jag inte orkar kliva upp ur sängen, eller när jag är för rädd för att gå utanför dörren.
Dom dagar då jag önskar att jag va död, då jag har brutit ihop totalt.
Har jag verkligen någon som bryr sig med hela hjärtat?
Jag vill tro det, men jag har insett att det inte finns någon sån.
Hade det funnit en sån människa i mitt liv, då hade jag inte skrivit det här inlägget.

Jag kommer i alla fall att kämpa i det tysta en liten stund till hade jag tänkt. Jag ger mig inte.
Men lite positiva saker skulle sitta fint, känns liksom meningslöst.
Varför går jag ens och lägger mig?
Och varför kliver jag upp när jag äntligen har lyckats somna?


Never think.

Det är en känsla som inte går att beskriva. Jag vet inte ens om den är bra eller dålig.
Jag hoppas att den är bra, men samtidigt så orkar jag inte. Inte en gång till.
Jag borde väl ha lärt mig nåt vid det här laget, right?
Egentligen så borde jag kanske sluta tänka och känna.
Men det är förbannat svårt.
Och egentligen är det inte så mycket jag begär.
Jag vill bara.. vara.
Jag kan inte ens säga vad jag vill, för det blir så fel. På alla plan.
Det bästa jag kan göra, är väl att helt enkelt andas, och ta en dag i taget.
Jag ska inte stressa fram något. Inte den här gången.

Svammel svammel och lite mer svammel.
Men jag vet vad jag menar själv, och det är väl det som är huvudsaken.

Jag har två önskningar för stunden, en håller jag hemlig, och den andra är att min älskade och underbara Angelique kommer hem snart. ♥

Hollywood whore

Jag börjar inse att vissa människor är totalt jävla rubbade i huvudet. Blir så less på att jag alltid ska upptäcka det, när det är försent.
Visst, det finns väl dom som tycker att jag är rubbad med. Men det är inte mitt bekymmer.
Just nu skulle jag behöva en pistol.
Världen kan ju inte bli sämre i alla fall.

Och med rubriken? Hollywood whore, blev som lite kär i låten, samt att det stämmer in på otroligt många som jag umgås med, inklusive mig själv.

Nej, lite kaffe och tv mys med mamma.


Ett andetag

I´ll never stop, not untill your mine.

Saker och ting är fortfarande uppochner. Men jag håller huvudet högt, inget kan få knäcka mig den här gången. Det tillåter jag inte.
Men jag kan tillägga att det finns människor och händelser som gör allting så mycket ljusare.
Och det är bra, i alla fall i mina ögon.
Livet här på landet gör det så mycket bättre, det är precis som att man kan se på ett annat sätt. Och jag kan andas. Det är en jävligt underbar känsla.
Tänker till och med fixa i ordning mitt gamla flickrum, lite ny färg och så. Mitt lilla "bli hel"- projekt.
Nej, jag har massor att skriv om, men hittar inte rätt ord.
So i´ll be back.

".. never shall we die.."

Its not me, its you.

Rubriken säger väl allt va?
Förstår bara inte hur den här personen tänker.. förstår ingenting alls. Men å andra sidan, ska jag lägga min sista energi på det? Är det värt det? Tror fan inte det.
Nog om detta, har lite good news.. kan inte säga nåt om det, men det är bra, riktigt bra.
Me happy. Och det mina vänner, det betyder nåt.

Sleep tight!

.

Jag har gjort mina val.
Jag flyr inte.
Jag bränner gamla böcker, sida för sida..
Och nu kommer jag snart sitta här, med blanka papper framför mig.
Och den här gången är det jag som väljer vad som ska finnas med i berättelsen.
Jag kommer vara fri, hel och mig själv igen.

Måndag.

Nu har jag tagit ett beslut, ett beslut som egentligen inte har något med allt annat att göra.
Men jag har skickat iväg en ansökan, och jag får förhoppningsvis en plats.
Jag skulle behöva det, om inte annat för själen och huvudets skull.
I need a new start.
Visst, det kommer bli skitjobbigt om jag nu får en plats. Men det som inte dödar, det härdar? Right?
Men det handlar ju om så kort tid, så det borde inte vara några bekymmer egentligen.


"när broar till tryggheten bränns..."

Hold me now.

Jag vet inte vad jag ska göra, eller vilket val jag ska välja.
Men en sak vet jag, och det är att jag inte vill känna mig otrygg,osäker eller olycklig mer.
Enough is enough.
Jag har orsakt mycket av allt det här själv, just för att jag har gjort fel val.
Men jag trodde att jag skulle göra någon nytta, vara till hjälp.
Och det här kan inte pågå i en evighet heller, för mina dagar är räknade. Det vet jag.
Jag vet av 2 stycken som inte vill att jag ska öppna ögonen igen, och även fast jag har polisanmält
båda för mordhot, va hjälper det?
Hur får det mig att bli tryggare?
Det enda som kan hjälpa, det är att dom använder fysiskt våld, men då kommer dom inte sluta förrens jag slutar andas. Och vad kan jag göra för anmälan då?
Det är väl en sak att jag är otrygg, men att någon av dom som jag bryr mig om kan bli drabbad av det här.
Det klarar jag inte av att ha på mitt samvete.
Om jag nu skulle flytta, vart kan jag känna mig säker? Vart kan jag börja om? Glömma och gå vidare?
Även fast jag inte klarar av denna stad, så har jag några guldklimpar, som jag inte klarar av att lämna.
Dom som betyder mer än något annat.
Men hur länge kommer dom hålla fast i mig?
För jag är en nobody, jag är inte speciellt bra på någonting.
Förutom att strula till det hela tiden.
Och dessa guldklimpar, dom kan jag inte ha i närheten dygnet runt heller.
För dom tröttnar, och kommer till slut att gå sin väg.
Dom är anledningen till att jag har orkat så här länge.
Jag vet att jag är självisk, men när dom är i min närhet, känner jag mig lite tryggare.
Så nu måste jag göra mitt val, antingen offra det lilla jag har, eller fortsätta kämpa, med risk att bli ensam.

Debo .. elegir. Morir o ser inmortal.

Ångest, smärta, svek.

Igår höll mitt hjärta på att brista totalt. Och jag vet inte ens vart det kommer ifrån, för jag saknar dig så otroligt mycket varje dag.
Kanske beror det på att D kommer hem i helgen, och att jag får ångest för att jag har känslor för han. Samtidigt som jag vill att det ska bli du och jag igen.
Men en sak vet jag, jag förtjänar att vara lite lycklig, speciellt nu när allt och uppochner, och framochtillbaka.
För jag vill känna att jag har betytt nåt för någon. Bara en sista gång, och skulle den personen inte ha dom där äkta känslorna, skitsamma. Bara jag får känna mig som.. mig en sista gång.
Det är väl ingen omöjlig önskan va?
Och sen är det detta svek, gång på gång. Jag orkar inte ens gå in på det..
Men jag kan säga så här, jag trodde inte att du kunde sjunka så här så lågt. Men det straffar sig alltid i längden.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0